Omvälvning och utveckling – Den identitära metapolitikens praktik En revolutionär utveckling är sällan linjär. Tvärtom består den oftast av framgångar, bakslag, återhämtningar, nya bakslag och stagnationstillstånd. Revolutionära rörelser i historien har fått uppleva katastrofala bakslag när segern verkat vara inom räckhåll. Att de trots det senare kunde röna framgångar berodde på deras förmåga att analysera orsakerna till tidigare bakslag, att dra lärdom av dessa, att korrigera sig själva och anpassa sig till kampens nya villkor. Det har funnits dem som övergivit renodlat olagliga strategier för att även utforska legala möjligheter att effektivt konkurrera med de befintliga makthavarna. Några förkastade helt och hållet den militanta strategin för att istället försöka sig på ett lagligt maktövertagande, vilket också visat sig kunna lyckas. Andra övergav exempelvis tanken om att städerna skulle utgöra basen i revolutionen och började istället ägna sig åt gerillakrigföring på landsbygden. Gemensamt för dessa och alla andra revolutionära rörelser som lyckats är att de anpassat sin strategi efter den rådande situationen och inte varit rädda för att pröva nya vägar och förändras. Revolutionära samhällsomvandlingar är liksom krig underställda vissa lagar. Som identitärer är vårt uppdrag således att upptäcka dessa lagar, tillämpa dem på våra egna erfarenheter och ambitioner samt att anpassa vår strategi till de sammanhang vi idag verkar inom. Samtidigt pågår ständigt en successiv förändring av samhället som skulle kunna liknas vid en evolutionär samhällsomvälvning. Ett exempel på detta är realsocialismens och östblockets fall, som hade föregåtts av en lång tids ekonomisk nedgång samt en förlust av legitimitet och förtroendekapital för de styrande skikten i folkets ögon. Den efterföljande utvecklingen i Östeuropa visar emellertid att det inte räcker att förlita sig på konventionell partipolitisk verksamhet eller på ett förhatligt systems undergång för att behärska samhället. Man måste verka såväl politiskt och ekonomiskt som kulturellt, socialt och normativt; påverka vad folk ser som naturligt och vad de uppfattar som rätt och fel.   Vi kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det inte räcker att förlita sig på ett vacklande systems undergång, så som vi identitärer nu upplever vårt samhälle i kris, utan man måste agera revolutionärt i enlighet med rådande förutsättningar och aktuella samhällsförändringar. En varaktig revolution är inte baserad på vapenmakt utan förutsätter ett andligt, intellektuellt och kulturellt etablerat fundament. Det är först när makthavarna undertrycker de idéer och ledare som de breda folklagren ser som naturliga som en väpnad kamp kan föras framgångsrikt. Ofta ger dock makthavarna upp redan innan detta stadium, vilket blev fallet i de flesta länderna i det forna östblocket. Den identitära kampen handlar om att bygga upp ett sådant fundament samtidigt som vi utvecklar metapolitiska strategier och utövar politisk, social och kulturell aktivism. Ett framgångsrikt exempel på sådan kamp är de italienska kommunisternas, som dels ständigt analyserade sitt samhälle och försökte anpassa sin strategi efter denna analys, dels skapade en metapolitisk kärna med egna tidskrifter, egna förlag och ett "samhälle i samhället", en struktur som har jämförts med den katolska kyrkans. Det är också vad vår metapolitiska strategi i grund och botten handlar om, att anpassa en revolutionär strategi till de förutsättningar som råder i vår samtid. Däri ligger den identitära utmaningen. Att bryta det sociala stigmat – skapandet av legitimitet i allmänhetens ögon Vi strävar efter att vinna legitimitet för våra idéer i samhället, öka den etniska medvetenheten och stärka den nordiska identiteten hos bredare folklager. Den svenska nationella rörelsens stora problem har dock varit och är fortfarande dess isolering från den övriga befolkningen. Mellan den nationella rörelsen och den omgivande befolkningen finns stora barriärer, som försvårar kommunikation och rekrytering. Problemet har inte blivit mindre genom att detta tillstånd internaliserats, vilket i det här fallet innebär att utanförskapet blivit en del av den nationella rörelsens och nationella individers identitet. Detta problem har dessutom reproducerats genom att nationella ideologer haft en dogmatiskt fördömande attityd mot individer och grupper man uppfattat som mindre radikala och mindre övertygade. Den sociala stigmatiseringen har således gett upphov till en sekterism som cementerar det problematiska tillståndet av isolering. En resultatorienterad etniskt medveten rörelse i dagens Sverige måste ha som en av sina främsta ambitioner att minimera detta sociala stigma och bryta ned barriärerna mellan sig själv och det övriga samhället. I denna ambition bör ingå att maximera kontaktytorna med den omgivande befolkningen, att göra vårt budskap lättillgängligt genom en mängd olika, nya kanaler, som kan nå målgrupper som tidigare inte kunnat nås. Vårt eget handlande bestämmer om vi lyckas bryta ned det sociala stigmat. Stigmat blir heller inte större än vad vi själva som en identitär och etniskt medveten rörelse gör det till. Vår uppgift är att normalisera våra syften och ideal så att de uppfattas som naturliga och legitima i allmänhetens ögon. Ju mer radikalt budskapet vi vill föra fram och etablera utifrån de rådande normerna, desto viktigare är det att kunna anpassa strategierna för att upprätthålla en fundamental legitimitet. Ett första steg i rätt riktning är att avlägsna offerroller och offerretorik till fördel för en positiv och framåtblickande idealism. Vi kommer att erbjuda en beskyddande gemenskap. En gemenskap där vi tillsammans får ett utbyte av varandra samtidigt som vi värnar om vårt ursprung. Det förgångnas förlorade slag kan inte vinnas. Däremot kan vi vinna den kamp som nu är i sin linda – om vi arbetar målmedvetet och frigör oss från de kedjor som våra motståndare skapat åt oss och som vi tills nyligen själva har upprätthållit. Detta kan uppnås genom att vi ställer krav på alla som skall ta del i vår strävan. Krav som inte bara är elitära, utan slutligen handlar om normalisering och integrering framför sekteristisk segregation.  Det betyder dock inte att identitära skall bli som alla andra, utan snarare att andra skall vilja bli som oss. Att ge våra idéer spridning – byggandet av alternativ infrastruktur I enlighet med vad som beskrivits ovan är ett av Nordiska förbundets viktigaste uppdrag att finna vägar att kommunicera effektivare med vår omvärld och minska avstånden mellan oss och befolkningsmajoriteten. Som grund för vår metapolitiska strategi föreställer vi oss därför en demografisk cirkelmodell, bestående av en kärna omgiven av koncentriska cirklar. Kärnan representerar en ideologiskt övertygad förtrupp, medan de omgivande cirklarna representerar den övriga befolkningen. Det radiella avståndet till kärnan bestämmer grad av etnisk medvetenhet, probleminsikt och engagemang för våra idéer. De inre cirklarna representerar de befolkningssegment som är mest närstående oss ideologiskt och politiskt, medan de yttre utgörs av de som i dessa avseenden står längre ifrån oss. Genom att utgå från denna förenklade modell av samhället, finner vi att en lämplig strategi är att först bygga upp sociala nätverk, sedan etablera verksamheter och organisationer; kulturella, ekonomiska och politiska. Medieverksamheten har en central plats – kommunikation och informationsspridning är avgörande för att bryta ner den politiskt korrekta mur som omsluter samhällets maktbastion. Eftersom vi ännu inte kontrollerar eller har tillträde till det massmediala etablissemanget, måste vi istället etablera egna medieverksamheter på alla nivåer – från det politiskt aktivistiska till det högintellektuella filosofiska. Ingen av dessa mediekanaler är mer värdefull än den andra, då de alla är avgörande för att våra ideal skall få fäste på alla nivåer i samhället. Det handlar om att upprätta ett brett spektrum av mediekanaler som kommunicerar effektivt med ett flertal olika befolkningssegment och grupper i samhället och överför våra idéer till dessa grupper enligt deras specifika förutsättningar. Centralt i detta är att identifiera olika grupper i samhället och att anpassa vårt språk och vårt budskap till mottagarna. I ett senare skede bör vi även etablera mindre samhällsstrukturer, "samhällen i samhället". Dessa autonoma ekonomiska infrastrukturer inom samhället byggs för att dels förbereda oss för den hårdare tid som väntar, präglad av samhällelig turbulens, etniska konflikter och oro, dels visa att vi förmår att bygga det nya samhälle vi strävar mot för att skapa ett exempel och ideal som andra sedan kan följa.   För att lyckas med en sådan strategi är det avgörande att det i ett tidigt skede etableras affärsverksamheter. Endast genom ett tillflöde av ekonomiska resurser kan denna oberoende infrastruktur överleva och utvidgas. Ekonomiskt oberoende ger också möjlighet att stå emot det förtryck som den sittande regimen utövar mot alternativa ideologier som kan tänkas utgöra ett hot mot den rådande makten. Tanken med alternativa "samhällen i samhället" baseras inte på en naiv illusion om att den regim vi önskar skapa alternativ till kommer att godkänna detta byggande och att sådana infrastrukturer är tillräckligt starka för att minska behovet av ett framtida regimskifte. Tvärtom återstår behovet av en rörelse som i slutskedet kan överta och förändra den statliga makten enligt de ideal och principer som är vår rörelses fundament. Men det är vår övertygelse att det bara kan förverkligas om man först kan åstadkomma en normalisering genom att visa att våra ideal i praktiken är de mest livskraftiga. Att ge idéerna attraktionskraft – skapandet av en livskraftig motkultur Eftersom vårt mål är att bygga upp ett folkligt stöd för våra idéer, är målet, applicerat på tidigare nämnda cirkelmodell, att få så stora delar av befolkningen som möjligt att förflytta sig närmare cirkelns kärna. Det är dock inte tillräckligt att vinna legitimitet och successivt nedmontera barriärerna mellan oss och det omgivande samhället. För att uppnå detta mål behöver vi även skapa en attraktionskraft hos vår egen rörelse. Vi måste följaktligen göra vår rörelse tilldragande för den omgivande befolkningen, snarare än bortstötande som andra etniskt medvetna rörelser varit tidigare. Detta uppnås genom att bland annat skapa en motkultur, en alternativ kulturell sfär anpassad för vår tid, men med våra ideal i sin kärna. Man kan även tänka sig flera parallella subkulturer inom den alternativa kulturella sfär vi skapar, men med gemensamma grundläggande karaktärsdrag. Även om de identitära idealen vilar på traditionalism, är arkeofuturismen en mer heltäckande beskrivning av vår strävan. I begreppet arkeofuturism lägger identitära förmågan att blicka mot framtiden och vetenskapen samtidigt som man behåller ursprungliga traditionella och arkaiska ideal och kunskaper som har överlevt genom generationer. Arkeofuturism betyder inte att vi tror på möjligheten att direkt återskapa äldre tiders sätt och former att leva, utan den handlar snarare om att behålla grundläggande traditionella ideal, värderingar och principer medan vi fortsätter att sträva efter kunskap och utveckling. Det är människans livsuppgift att överleva, likt andra varelser i naturen. Det är dock enbart människan som även har en naturlig drivkraft att söka kunskap om universum och vår tillvaro här på jorden. Detta sökande efter kunskap och insikt är fundamental för den identitära strävan. En rörelse som endast blickar bakåt kan aldrig gå framåt.   Antagonism och antipatier som har präglat och fortfarande präglar många inom det man kallar den nationella rörelsen är kontraproduktivt och attraherar ofta fel sorts människor. Att i för hög grad låta sin politiska kamp definieras genom negativ identifikation, det vill säga genom vår relation till "den andre", den man uppfattar som "fienden", är att låta denne vinna innan striden ens har börjat. Då hamnar man i ett försvarskrig på evig reträtt. Det är inte våra motståndare som skall definiera våra normer – det är vi själva som skall göra det. Människor som är resursstarka, som är naturliga ledare och som naturligt drar till sig makt, attraheras inte av någon som utkämpar en förlorad kamp, drivs av simpelt hat eller som vurmar för sin egen undergång. Kvalitativa människor söker sig till andra kvalitativa människor, som trots att de inser de hårda realiteter vi står inför har en positiv vilja och tro på sin egen förmåga att påverka och förändra. Vi skall inte blicka bakåt och varken skymfa eller orealistiskt glorifiera vår historia. Tvärtom skall vi gå i bräschen som vår tids politiska och kulturella avantgarde och vara med och utforma hur framtiden skall se ut.   Bara med en sådan inställning och övertygelse kan vi dra till oss de bästa inom det samhälle vi verkar. Att bygga civilt konsensus – ett avgörande steg på vägen mot regimskiftet I ett senare skede av den historiska och politiska utveckling som sammanfaller med vår revolutionära metapolitiska kamp, har vi etablerat en oberoende intellektuell, social, politisk och motkulturell infrastruktur. Våra ideal och idéer accepteras naturligt av betydande delar av befolkningen som legitima alternativ till den sittande regimen. Vår rörelse börjar därmed på allvar utmana maktens kulturella hegemoni, och vi hotar dessutom den politiska hegemonin genom en framväxande politisk rörelse. Den metapolitiska strategin har lyckats när våra värderingar inte enbart är knutna till någon bestämd organisation utan också finns utanför den uppenbara politiska sfären. Den finns i befolkningens sinnen utan att de måste ta moralisk ställning för eller emot. Metapolitisk propaganda verkar bäst när man inte ens reflekterar över den, utan accepterar den som en självklarhet såväl medvetet som omedvetet. I detta skede bör vi även ha lyckats vinna över en del av medlemmarna i den tidigare makteliten till att anamma våra idéer, så att försök att bemöta oss med repression leder till interna konflikter och handlingsförlamning. Ett problem för många nationella och populistiska partier i övriga Europa är att de inte kunnat splittra de härskande kretsarna. Då har det inte ens räckt med att bli det största partiet i parlamentariska val; makten har fortfarande varit utom räckhåll och har i något fall till och med kunnat förbjuda det aktuella partiet, som exempelvis skedde för några år sedan med det nationaldemokratiska Vlaams Blok i Belgien. I den bemärkelsen har socialdemokratin och de kapitalistiska demokratierna lyckats där kommunismen misslyckades. Majoriteten märker inte den dagliga propagandan och påverkan utan accepterar den omedvetet som självklar sanning samt bidrar själv till dess reproduktion. Denna påverkan sker när den kommer från många etablerade och myndiga avsändare, som inte präglas av direkt politisering, utan förefaller genomsyras av ett sökande efter objektiva sanningar. Människor har en tendens att lyssna och ta till sig budskap bättre om de inte läggs fram på ett sätt som har en tydlig agenda. Vårt mål är att skapa och påverka pålitliga källor som folk har förtroende för, och på så vis påverka omgivningen. Även om de allra flesta till en början ogillar massinvandring, ser de den efter ett tag som moraliskt riktig och känner obehag av att förknippas med invandringskritik. Detsamma gäller numera andra kontroversiella frågor som äktenskap för homosexuella, abort, feminism et cetera. Ett av de främsta vapnen är underhållningsindustrin, som kan agera spjutspets och genom bildmedia och musik hamra in värderingar som ännu inte är allmänt accepterade. Det slutgiltiga målet för den metapolitiska strategin är att vinna allmänhetens konsensus. Har man vunnit folkets förtroende är det enbart taktiska hinder som återstår på vägen till makt. Kulturell och intellektuell hegemoni är vägen till politisk hegemoni och vice versa. Den metapolitiska strategin måste verka på alla nivåer. Det handlar inte om teoretiserande kontra aktivism, elit kontra folk, eller om religion kontra vetenskap, utan om att använda vår rörelses fulla potential. Först när vi gör detta kan vi nå ända fram – först då har den identitära rörelsen lyckats. Historien är inte förutbestämd utan tvärtom möjlig för oss att påverka. Biologiska, kulturella, historiska och sociala faktorer anger grundläggande spelregler och förlopp, men åsidosätter inte vikten av vårt eget handlande. När katastrofernas konvergens rycker allt närmare, det vill säga flera sammanfallande samhällskriser i form av kulturella, etniska och religiösa konflikter, kamp om naturtillgångar, ekonomisk tillbakagång och miljökatastrofer, då är det nödvändigt att vara förberedd som politisk motkraft samt att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Dagens politiska system kommer sannolikt inte att tåla dessa samhälleliga påfrestningar och är därför dömt att gå under. Men samtidigt som vi inväntar den sittande regimens kollaps, måste vi komma ihåg att historien inte ger oss något gratis. Kännedomen om Kali Yuga – inom traditionell indoeuropeisk livsåskådning den sista fasen en kulturs cykel träder in i innan den upplöses och går under till fördel för ett nytt paradigm, en ny kulturs och samhällssystems cykel – betyder inte att man kan ligga på latsidan och tänka att historien på egen hand utvecklas i den riktning vi vill. Maktpolitiska vakuum fylls snabbt eftersom det finns flera krafter, grupper och individer som kämpar om makten.  Historien har sin gång, med eller utan oss, men historia skapas av vilja, natur och de tillfällen ödet erbjuder. För att säkra våra ideals framtid måste vi i slutskedet bygga en folklig maktbas. Vi vet att många människor idag lider i det tysta och känner att de inte har någon talan. De delar inte den nuvarande maktens ideal och de kommer inte att vara lojala mot regimen när den kommer i gungning. Många människor av idag kanske inte kommer att delta aktivt i vår kamp i dess inledande fas, men de kommer att följa oss när de första stegen väl är tagna. Först måste vi emellertid bygga en stomme av kvalitativt starka ledare och aktivister som förmår att tålmodigt arbeta vidare trots tillfälliga bakslag. Däri ligger vår nuvarande exklusivitet, även om vi i ett senare skede när fundamenten väl är lagda, önskar bli så många som möjligt. Dessa identitära föregångsmän och -kvinnor skall inte avskärma sig från sin omvärld, den verklighet majoriteten upplever, utan verka såväl inom den egna infrastrukturen som i det omgivande samhället.     Konkret betyder det att samtidigt som vi behöver utbilda oss, behöver vi även arbeta och etablera ideella, kulturella, politiska, affärsmässiga och opolitiska verksamheter. Det är tämligen utsiktslöst att gå till frontalangrepp mot politiska motståndare på deras hemmaplan – vi måste etablera egna hemmaplaner och själva välja när vi skall strida. Den identitära rörelsen är fortfarande i sin linda. Trots det ser vi redan nu framgångar och positiva tecken som visar att vi är på rätt väg. Vi har historien på vår sida. Med en genomtänkt strategi som ständigt anpassas efter samhällets utveckling står vi på sikt bättre rustade än någon annan politisk kraft. Nu är det upp till oss att även erövra framtiden.